potatisbakelse

På lördagar precis in öppning, sägs det, ringlar det en lång kö av grädd- och kaffesugna seniorer iklädda filthattar, baskrar och hucklen utanför anrika Landings konditoris portar i Uppsala. Jag vet inte om det är sant, men jag vet att kaféet är fyllt av en underlig blandning av tanter talandes alla möjliga språk, ensamma gubbar, lantisar på stadsbesök, och barnfamiljer en helt vanlig tisdag eftermiddag. På det sättet är Landings, när det kommer till klientelet, tveklöst ett tantkafé av bästa sort. När vi var där sist, satt en tant vid bordet bredvid, och föll lägligt in i min och min fikakavaljers konversation, med utrop och upplysngar om såväl esperantons storhet, som danska författares påstådda homosexualitet.

Landings är på flera sätt en oas – kanhända lika  exotiskt och nött, som själva uttrycket oas i sin bildliga bemärkelse – det är en av få platser i centrala Uppsala, som är mer eller mindre studentfri, och konditoriets snirkliga stil med guldborder, träpanel, välvda blommiga soffor, små runda bord och stolar, och kristallkronor är en stor kontrast till den omgivande grå, rätt trendliga stadsbildningen. Hela lokalen sväller ut över en förvånande stor yta och andas i mångt och mycket den speciella, och från det mesta annat isolerade, sammanhanget av en Finlandsfärja. Allergiker behöver inte heller oroa sig – blommorna (bland annat i form av nittiotals-klassikern Gerbera) är av plast.

Bredvid klientelet och interiören är utbudet något som talar starkt för Landings. Det finns ostfrallor, katalaner, mazariner, havreflarn, arraksbollar, princessbakelser, budapestbakelser – ja, det mesta av det man kan tänka sig i klassisk fikaväg. Potatisbakelsen, emellertid, ett bakverk så i sin definition traditionell och nostalgisk, har här förärats en allt annat än sedvanlig fyllning (se ovan), vi frågar oss förvånat varför, men accepterar det lika överseende som försöket att piffa upp inredningen med nittiotalsattribut, och naivistiska akvarellmålningar på väggarna.