potatisbakelse

Det var redan i unga år som min kärlek till tantkonditorierna väcktes.
Ett par år i början av nittiotalet, brukade jag och mamma på
måndagseftermiddagarna ta bilen in till Ulricehamn och mina
fiollektioner. Fiolen och jag kom inte vidare väl överens; under de
fyra korta terminer jag och min pryda småländska lärarinna Ann-Loui -
vars mest bestående intryck var att hon hade ett fotografi
föreställande en man med kraftig skäggväxt och sig själv fasttejpat i
sitt fiolfodral - höll ut, hann jag i rent raseri över min begränsade
musikaliska förmåga slå sönder inte bara en, utan två stråkar.

Det bästa med dessa veckliga utflykter var istället den tid mellan det
att jag hämtats hos dagmamman och det att lektionerna började. Den
tiden tillbringade nämligen jag och mamma på Gunnars Konditori, bland
budapestbakelser, smala och vackert kolorerade sugrör, soljuice på
flaska och ostfrallehalvor i gladpack, tanter som behöll hatten på,
röda sammetssoffor, märkliga taklampor, och gammal känsla.

Häromdagen besökte jag fiket ånyo, och då rullades minnena upp.
Minnena från högstadietiden då jag fyllde mina håltimmar med att sitta
på biblioteket och läsa, varken Dostojevski, Kafka eller Proust men
väl en reportagebok om den svunna konditorikulturen med läckra bilder
och gårdagens recept. Och från gymnasietidens eviga spaning efter ett
tillhåll dit även tjuvrökande alternativungdomar, äldre damer och gäng
av män i blåkläder tagit valt att förlägga sin verklighetsflykt.

Men det rör sig inte om ren skär nostalgi. Jag anar något av en anti-trend.
Förra årets modernistiska författarhändelse Martina Lowden
tillkännager stolt att hon hoppat av sin utbildning och istället
bildat sig bland femtiotalsinredningen på Konditori Valand, och
nu kan jag inte tänka mig ett bättre tillhåll när jag till sommaren,
för första gången på flera år vänder hem till småstadens lunkande liv.